Det är intressant hur vi kvinnor fungerar.. Eller kanske ska jag säga mammor. När man blir mamma, eller med start från att man får reda på att man är gravid skulle jag vilja säga, så blir man extremt överbeskyddande och oroligheten sätter igång. ”Ingenting får hända mitt barn”. Man springer inte över gatan mitt i trafiken till exempel och såna små saker för man har ju numera ett annat liv att ta hand om.
Jag har hört historier om mammor och känner några som knappt vill att andra ska hålla i ens barn. Jag har ju aldrig förstått hur man inte kan vilja det, innan jag skaffade barn själv. Jag tycker dock att jag själv är väldigt ”duktig” kanske är fel ord, men att jag ändå låter alla hålla och ger andra lite ansvar också utan att oroa mig faktiskt. Jag har väldigt mycket vänner och familj kring mig och det kommer naturligt att jag är bland mycket folk jämt och ständigt. Jag tycker det är skönt när någon annan vill hålla Amiya så man kan vila armarna lite. Hur mycket man än känner att man vill gosa med henne hela tiden själv så är det nog nyttigt för både mig och henne. Däremot så upptäckte jag en grej som skedde igårkväll.
Igår var jag och min familj hemma hos min farbror med hans fru och mina kusiner. Det var väldigt mycket tjo och tjim å Amiya sov nästan hela dagen med korta vaken-perioder för mat emellanåt. Men när vi kom hem så hade hon varit vaken i nästan tre timmar och var väldigt övertrött. Det slutade med att ingenting hjälpte. Jag försökte hjälpa henne att prutta, matade henne, underhöll, sjöng, gick runt med henne, testade nappen, ja, jag försökte med allt! Men hon grät ganska otröstligt till å från i ca en timme. Då kom min mamma in i mitt rum å sa jag kan ta henne. Oftast brukar jag säga ja, absolut och låta min mamma ta över, men igår så slängde jag snabbt ur mig ”nej, jag vill själv”.. Någonstans kände jag liksom en skyldighet till Amiya att jag själv ska få henne lugn och få henne att somna. Jag kände typ en irritation att ”åh jag vill inte att mamma ska komma å hjälpa mig varje gång jag inte lyckas lugna henne själv”. Vilket är idiotiskt. För jag vet att min mamma bara vill väl och vill avlasta lite med tanke på att jag inte har Tyrone med mig nu. Efter jag försökt några minuter till och tänkt på hur dumt de lät när jag bara fräste ”nej” när mamma erbjöd sig, så gav jag upp min envishet och så gick jag ut till henne och så fick hon ta över. Jag la mig ner i sängen i mitt rum och stängde dörren. Det är SÅ jobbigt att höra ens barn gråta och det känns självklart ännu jobbigare när man som mamma känner att man inte kan trösta sitt barn. Man känner sig otillräcklig på något sätt. Någonstans måste man också släppa på det där. Såklart jag kan trösta mitt barn. Det är ju med mig som hon blir lugn annars.
Det är rätt häftigt ändå hur starka modersinstinkter man har som kvinna och jag har tänkt mycket på om killar någonsin kan känna exakt vad vi känner…
Hur känner ni? Har ni svårt att låta andra ”hjälpa” eller ”ta över” om ni tycker att det är jobbigt?
Heje Isabella,
Jag är mamma till en snart 9 månaders bebis.
Känner såklart igen mig, & tror som du säger att det är viktigt att kunna lämna över barnet.
Men minns väldigt väl hur jag lämnade bort min son, bara f att jag inte vågade säga nej,, detta var t min mans släktingar, bör tilläggas.
Anledningen t att jag skriver är att jag vill slå ett slag för öronproppar. Jag special beställde gjutna efter mina öron, de himla lätta att sätta i öronen. Fungerar såklart m vanliga med.
Varför? Jo f att då han varit ledsen så har jag kunnat hjälpa honom att sova fast det ibland har tagit sin lilla tid f honom att komma t ro,vid nattning, lr en tupplur, i alla fall han skrikit högt så har propparna tagit bort de högsta ljudet & jag har inte behövt känna stressen av att inte vara tillräcklig.
Då har jag kunnat bibehålla lugnet & inte känna mig otillräcklig med gråten i halsen.
Grattis till lilltjejen!
Med vänlig hälsning,
– F
Tack vilket bra tips, det ska absolut testas!! Hoppas att allt går bra nu med
Lillen:) kram
ÅH vad jag kände igen mig i texten, vi bor hos min mamma medans innan vi ska flytta. Jag vet precis hur det är, jag kan bli SÅ tokig när hon kommer in och säger att hon kan ta över. Jag vet att hon bara vill väl och hjälpa till men samtidigt så känns de som ” du lyckas inte så jag försöker ” typ, fast de inte är så. Dom vill ju alltid bara hjälpa till och vara snälla 🙂
Va roligt att du varit med om samma sak och framförallt känt samma sak, alltid kul att veta att någon annan har känt å tänkt som en själv:) ja absolut dom vill bara väl <3
Mammor kan bäst:)ammar du bara,hur ofta äter sesssn?
Haha Jaa 🙂 aa jag ammar bara, ungefär 2,5 timme går det emellan gångerna, ibland mer ibland mindre men de e snittet.. Beror på hur mycket hon äter
Min man var faktiskt mer överbeskyddande än vad jag var första gången vi fick barn. Blir väl lite som en chock för dom kanske. jag tycker det är rätt naturligt att man värnar extra om sin roll som förstagångsförälder, man behöver ju landa i rollen själv och verkligen känna att man klarar av det. Sen handlar det ju inte bara om en själv utan om hur barnet är också. Med mitt andra barn var jag väldigt mycket mer avslappnad men hon var supermammig och grät hos alla andra än mig så jag fick vara bestämd med att det inte bara gick att langa runt henne hur som.
Kul att höra hur andra har det!! Och spännande att din kille var mer överbeskyddande än dig.. 🙂