Från Stockholm till London

Den här lilla damen som poserar så fint på bilderna och ser så oskyldig ut kan verkligen trotsa mig numera alltså. Vi har haft en jättebra eftermiddag och kväll efter förskolan, lekt, fikat hemma, varit på middag hos gudmor Nicco osv. Men när vi kom hem så började trotsen. Det är ju oftast så när hon är övertrött också, att hon liksom inte lyssnar. När jag säger till henne på skarpen så bara skrattar hon och blir ännu mer hypad och springer runt och skriker och skrattar och fortsätter bara för att. Kan tänka mig att det inte bara är hos mig det händer?

Oftast känner jag att trotsen kommer beroende på hur jag hanterar situationen eller vilken tajming man har med saker och ting. Men hur som helst, så stod hon och balanserade på mina ben i soffan och höll på att flänga och fara över mig och jag sa åt henne så många gånger att inte göra det för att 1. hon kan ramla och slå sig, 2. hon kan göra illa mig (magen).

Och vad händer?! Jo, hon klättrar över mig för hundrade gången och ramlar ner och landar med knäet rakt på min livmoder och det gjorde så sjukt jävla ont. Ni vet en sån där smärta då man bara typ börjar grina automatiskt, som när man slår i tån till exempel eller nerven på armbågen och man bara vill dö. Så kändes det och jag kunde inte hålla mig och blev så arg på Amiya. Hon fick så dåligt samvete och kom och krama mig och sa förlåt flera gånger. Lillan! Fick så dåligt samvete att jag röt till men jag tror att jag mest blev rädd liksom. Typ i det här fallet känner jag verkligen att det var på grund vad jag gjorde just då, jag var disträ för ett ögonblick för att jag försökte berätta en sak för Tyrone på facetime och jag fattar ju att det inte var hennes mening att göra illa mig liksom, men där brast det bara. Sen fick jag så dåligt samvete som sagt och kramade henne flera gånger och förklarade att jag framförallt var mest rädd om henne och att jag inte ville att hon skulle göra sig illa, lillskruttan. Hon är ju ändå bara 2,5 år. Ibland tar jag så mycket för givet med henne för att hon alltid har varit så framåt och pratar så mycket, så hon känns mycket äldre liksom.

Oftast är hon ju så himla duktig på att lyssna och hon är inte svårövertalad men ibland tar den här jäkla trotsen över och då känns det som att tålamodet tryter på en gång. Gaaaahhh. Jag tror och hoppas att alla mammor känner som jag. Jag fruktar lite grann hur det ska bli när man har två stycken att ta hand om, då blir det väl ännu värre med tålamodet. Men samtidigt så ska det ju bli så spännande och kul.

Amiya klappade på magen flera gånger efter incidenten och sa ”förlåt bebisen”!! Döör.

Alltså, den här posen??? Hon ställde sig så alldeles självmant. Hon älskar verkligen att stå framför kameran för det mesta hihi. Hon valde sina kläder själv också! 

XxX