Från Stockholm till London

Long time no read

Hej!

Sjukt hur länge sen det var jag kikade in på min blogg och skrev av mig. Men ni som följt mig i några år vet hur jag är. Lite upp och ner med mitt bloggande. Det har oftast med att göra att jag helt enkelt måste lägga tid på annat och prioriterar att jag själv ska hinna med och må bra fullt ut för att känna att jag har tiden att skriva och att det inte ska kännas som något måste.

Det känns som att det har hänt så extremt mycket sen jag skrev någonting sist. Hela sommaren har passerat och nu är det nästan jul, eller ja, ca 1,5 månad kvar ungefär. Galet! Tiden springer verkligen förbi. Som jag alltid säger. Jag tror att det är någonting jag kommer säga tills jag dör. Men alltså oj vad det har hänt grejer sen sist.

Några major things som har hänt över sommaren:

  1. Jag utbildade mig till gruppträningsinstruktör (en dröm sedan länge att utbilda mig inom träning)
  2. Jag fick ett nytt jobberbjudande i Juni som jag hoppade på direkt.
  3. Jag har börjat hålla klasser med min kära barndomsvän Alexandra inom hennes egna företag Sthlm Bootcamp Factory.
  4. JAG HAR FÅTT ETT FÖRSTAHANDSKONTRAKT och äntligen flyttat ut från mitt gamla barnrum till min alldeles egna lya.

Alltså. Wow!

När jag fyllde 28 i somras så sa en vän till mig att, i år är det ditt år. Du har krigat, kämpat, väntat och längtat till förändring och snart kommer allt falla på plats, sa hon till mig. Jag känner faktiskt att det kanske låg någonting i det hon sa.

Samtidigt så har det varit ett av de mest utmanande åren för mig psykiskt då jag verkligen kämpat med att inte bara bryta ihop vissa stunder. Att vara själv med barnen 24/7 och alltid ha så mycket omedveten stress och press på mig själv att alltid fixa, dona, ordna, göra grejer, träna och sen också allt som jag VILL hinna med men inte hinner med pga att jag är själv med barnen, är och har blivit jobbigt. En dag för ett tag sen så vaknade jag upp på morgonen och bara kräktes. Mamma sa åt mig att gå hem efter jag lämnat barnen och försöka sova. Jag kände mig verkligen rent ut sagt helt utmattad.

I somras åkte jag till London med två tjejkompisar utan barnen i ett par dagar för att gå på karnivalen bla. Under morgonen berättade jag för min vän att jag inte hade sovit för att jag hade legat och känt mig nervös och stressad i flera timmar. Så känner jag jätteofta. Att när jag vaknar för tidigt blir jag så sjukt stressad över att jag känner att jag borde somna om men inte kan så det eskalerar liksom in i en typ panikångestsituation ibland. Då ifrågasatte hon mig och sa; ”men när har du egentligen tid att bara samla dina tankar och tänka på det som du behöver tänka på? Du gör ju aldrig det eftersom att du är med barnen dygnet runt, jobbar eller har fullt upp! Så nu när du äntligen ligger här, utan barnen i närheten och har tid att faktiskt tänka och känna så kanske allt bubblar upp till ytan och det är därför du känner så som du känner”.

Och det fick mig verkligen att tänka. Jag är expert på att trycka bort allt och bara köra på. Jag spelar liksom på att allt som händer runt omkring bara rinner av mig. Men det gör ju inte det. Så är det aldrig.

Att jag fixar, donar, gör saker konstant är en del av (vad jag tror är) min ADHD. Jag har såååå svårt att slappna av eller sitta still. När jag vaknar på morgonen känner jag stress direkt över att göra någonting och om jag ligger kvar eller försöker somna om så ”missar jag dagen”, ”missar tillfälle att fixa med något”. Jag har aldrig stört mig på detta förrän på senare dagar då det resulterar i att jag faktiskt inte sover. Jag har känt mig så utbränd fast jag egentligen inte ”borde” vara utbränd

Jag mår verkligen bra för det mesta och jag har alltid varit en ”icke-orolig” person eller rättare sagt en obrydd person, som aldrig planerar eller lägger mycket vikt i saker utan bara kör på. Jag är den som utåt alltid är glad, inte har draman omkring mig, ja ni vet. Den personen som inte ”ska” må dåligt helt enkelt. Och jag mår egentligen inte dåligt. Tror jag. Men vissa dagar så känner jag inte igen mina beteenden. Jag är så trött att jag glömmer ALLT. Parkerar fel på gatan, glömmer nycklarna i dörren, lämnat ugnen på hemma och gått till jobbet. Ja ni fattar.

Jag har insett att det viktiga för mig är att försöka ta mig tiden att sitta ner ibland och bara vara. Inte så lätt med barnen omkring mig hela tiden men det går faktiskt. Det är jag som inte prioriterat mig själv och i slutändan så är det bara mig själv jag skadar genom att inte ta hand om mig själv.

Med det sagt ville jag bara säga att sätt inte så stor press på er själva. Ta hand om er själva. För när ni mår bra så är ni också bättre föräldrar, vänner, medmänniskor. Jag försöker varje dag att sluta stressa över småsaker som egentligen inte har betydelse i det långa loppet. Jag försöker varje dag att ta en stund och bara slappna av och göra absolut ingenting.

Tack för mig, vi hörs igen strax. Det lovar jag 🙂

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (0)

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats