Man blir ju så irriterad på nåt sätt, när man inte hunnit sova många timmar innan man vaknar av ett hungrigt barn som äter å sen inte kommer till ro och kan somna om. Jag vet ju att hon är dödstrött liksom men inget hjälper. Gaaaaahhhh, jag blir tokig. Vissa nätter så funkar ju allt så bra och smidigt och sen kommer dom här djävulsnätterna som man hatar. Ingen mamma kan säga att ”det är så myyyysigt att behöva bli störd i sin sömn mitt i natten” för då ljuger man. Man bara längtar tills morgonen smyger sig på. Samtidigt, när hon väl somnar, typ som nu, på min bröstkorg och även ligger och skrattar i sömnen vill man dö kärleksdöden. Det finns inget härligare. Jag må va hur trött som helst men inget slår den här känslan. Mitt barn! Så mycket känslor, så mycket tankar.
Jag hatar och älskar nätterna med dig!
