Från Stockholm till London

 Jag trodde aldrig för 3 år sen att jag skulle vara den första bland mina vänner att skaffa barn. Eller att jag bara skulle vara 23 när jag födde barn. Jag var rädd för att bli mamma, jag visste ingenting om det.

Hur lärde man sig allt? Hur bytte man blöjor? Hur orkade man? Vad får dom äta? Hur gör man?

Nej, att bli mamma var något som var helt bortom min värld. Jag ville jobba och tjäna pengar för att resa och upptäcka världen. Jag ville festa, vara fri, träffa killar, göra musik och fokusera på mig själv. Det gjorde jag också, jag reste så mycket, jag har besökt mer än 20 länder, snittade typ 4 resor per år, jag hann ta körkortet, jag hann spela in musik, jag jobbade konstant när jag inte reste och efter jobbet var det fest som gällde. Jag träffade killar, HELT fel killar... Men det gjorde inget. Jag levde livet helt enkelt och jag levde inte för någon annan än mig själv. Jag älskade det! Gud, en bebis mitt i allt hade ju blivit helt galet.

Jag var absolut inte redo att fokusera på någon annan mer än mig själv.

Men sen träffade jag Tyrone. Tyrone, han tog mig med storm som ingen annan har gjort tidigare och det var helt sjukt. Juli 2012. Jag brukar alltid tänka att allt händer av en anledning och när jag såg Tyrone på stranden när jag var på min galna partysemester med mina tjejkompisar på Barbados så var det som att allting stannade upp typ. Det låter så töntigt och självklart blev jag ju inte kär i honom första gången jag såg honom. Men någonting var det och vi utvecklade någon slags spaningslek där i några dagar innan vi pratade och när vi hade pratat i några dagar så träffades vi. 5 augusti 2012 hade vi vår första ”date”. Efter vi träffats i några dagar så var det kört, Han skulle åka tillbaka till London och jag var hooked.

Jag var kvar på Barbados i två veckor till och blev överlycklig när jag hade wifi på telefonen så jag kunde prata med Tyrone. Jag hann komma hem till Stockholm i två dagar innan jag åkte till London för att träffa honom och därefter fortsatte det bara. Vi hatade att vara ifrån varandra så vi pendlade fram och tillbaka så ofta vi kunde. Till slut så bestämde jag mig för att flytta. Februari 2013.

2013 var ett händelserikt år för mig, jag reste till Barbados två gånger till för att fokusera på musiken, uppträdde, jobbade, det var så dramatiskt, det tog riktigt hårt på mig. Jag gick ner i vikt och var stressad men hade ju samtidigt the time of my life. Jag reste sen till L.A. och fick uppleva saker som jag aldrig någonsin kunde drömma om.

Men det var inte menat att hända då för mig, musiken, det var fel plats vid fel tillfälle. Jag tvingades välja mellan musiken och kärleken. Inte från Tyrones sida såklart. Han stod bakom mig i allt jag gjorde, han stöttade mina drömmar och han gör fortfarande det.

Jag var rädd men kär. Så kär. Jag valde kärleken.

7 Augusti 2013 – plussade jag på ett graviditetstest. HUR VAR DETTA MÖJLIGT?! Satt på toaletten så länge innan jag gick ut för att berätta för Tyrone som väntade otåligt där ute.  Vi var i chock, Tyrone förstod nog inte var jag sa först. Vi kramade om varandra hårt och länge (efter att han hade spelat klart sin bana på Candy Crush) och sa ingenting. Jag lutade mitt huvud på hans axel och han strök mig i håret medan tårar rann ner för min kind, så blandade känslor. Glädje, rädsla, nervositet..

8 Augusti 2013 kramade vi om varandra riktigt hårt på morgonen, grät lite och var superglada över vår upptäckt från dagen innan. Vi diskuterade aldrig beslutet utan det var ju självklart att jag skulle behålla barnet.

Jag var så lycklig och exhalterad men samtidigt så rädd. Jag visste ju fortfarande ingenting om barn?

 Hur lärde man sig allt? Hur bytte man blöjor? Hur orkade man? Vad får dom äta? Hur gör man?

28 mars, 2014. Då kom hon, Amiya Celine Portnoff Husbands, vår efterlängtade, världens vackraste, lilla dotter.

Alla pusselbitar föll på plats. Jag var inte längre rädd. Jag var mamma.