Från Stockholm till London

Gud, den här veckan har Amiya verkligen prövat mitt tålamod. Det roliga är att hur jag reagerar på hennes beteende beror verkligen på mitt humör för stunden. Vissa gånger skrattar jag bara med henne och orkar inte ens tjata men sen nån gång var och varannan dag så ryker verkligen tålamodet. Det är ju SÅ frustrerande när man säger åt henne att sluta göra något och sen fortsätter hon och tittar mig i ögonen medan hon gör det. Då ser jag svart och kan verkligen ryta till på henne. Men oavsett hur arg jag blir så ser jag alltid till att lugna ner mig själv, förklara varför jag blir arg och pussas och kramas med henne när hon och jag båda sagt förlåt. Jag får så dåligt samvete när jag blir arg men ibland flyger pedagogiken bara ut genom fönstret och jag ser svart.

Jag antar att denna trots är helt normal och sen kan jag tänka mig att Amiya blivit lite mer trotsig just nu på grund av att allt är annorlunda numera med Zion i hemmet som tar min tid också. Hon är så van att ha mig för sig själv, vi två som spenderat så oändligt mycket tid med varandra också, jag och Amiya. Hon gick ju liksom inte på förskolan på 2,5 år så det var väldigt intensivt. Men med Zion så är hon verkligen SÅ fin, tålmodig, hjälpsam  och kärleksfull och det är så fint att se.

Som sagt, ibland vet man inte om man ska skälla eller skratta? Senaste två veckorna har Amiya till exempel kissat på sig flera gånger på nätterna och en gång på dagen vilket i princip ALDRIG har hänt. Första gångerna har jag bara tröstat när hon vaknat ledsen och skamsen på natten nerkissad men inatt så blev jag så irriterad när hon ännu en gång vaknade av att hon kissat på sig. Kunde inte hjälpa att skälla på henne men som vanligt får jag dåligt samvete och kramar och pussar henne efter och säger att det inte gör något.

Den här veckan har ändå varit rolig trots att jag har fullt upp hela tiden. Amiya satt till exempel å lekte med pärlor och plötsligt hade hon pillat in en pärla i näsan och skrek att hon inte kunde andas, alltsåååååå hahaha, paniken! Som tur var lyckades hon snyta ut den efter några minuter. Efter det spårade det här hemma. Zion kräktes ner sig så jag och Amiya skulle tvätta honom i handfatet i badrummet, vi hjälptes åt och sen la jag ner honom på golvet på en handduk och då plötsligt skriker Amiya att hon måste kissa, å så ba kissar hon rakt ut, på golvet och PÅ lillebror. Alltså vafan!!! Men då hade jag en sån dag då jag bara skrattade åt allt trots att man är sååå trött. Ni som har barn vet att allt sånt där som gör att det blir extrajobb gör en sjukt irriterad. Till exempel som att Amiya kissar ner sängen, jag har liksom inte tid att byta lakan.

Vet inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägg men kände för att skriva av mig. Trots detta trots (haha) så har vi haft en härlig vecka hittills och jag älskar att umgås med Amiya, hon är så klok och rolig. Det ska bli så kul att se vad Zion får för personlighet när han blir lite större och även om man har jobbiga dagar så väger ju det roliga upp för det. Som jag alltid säger. Och kom ihåg att ingen är perfekt!

Jag har världens bästa barn!