Näe, när jag trodde att jag ändå hade klarat mig från att bli lika sjuk och hängig som Tyrone och Amiya för den delen så går jag och blir snäppet värre. Igårkväll trodde jag att jag skulle svimma flera gånger. Jag vet inte om jag svävar mellan något ”hur-trött-som-helst”-mode och att vara dunderförkyld men hur som helst så mår jag SKIT. Inatt lämnade jag rummet än en gång för att sova på soffan men denna gång för att det bara svartnade och jag kunde inte ens hålla ögonen öppna. Jag bokstavligt talat la Amiya på Tyrone å sa jag orkar inte. Innan jag gick från rummet pussade jag på Amiya för att jag fick dåligt samvete över att jag blev sur för att hon var vaken. Lilla älsklingen, hon är inte ens ledsen när hon vaknar. Hon vill prata och leka, supergulligt. Men när man är sjuk, har feber och något som känns som bihåleinflammation och ringande öron så är det inte gulligt. Man vill skrika alla svordomar man kan och bara få ungen att somna.
Så jag lämnade dom i sängen och huvudet bara dunkade hårdare och hårdare. Jag blev väckt klockan 5 av Tyrone som sa att hon var vaken igen och att han måste börja röra sig till jobbet, aaaaaaah….. har jag ens sovit nåt? Det kändes inte som det. Där låg jag och Amiya, hon var vaken i mer än en timme, igen och jag trodde jag skulle avlida, fyfan alltså. Såhär dålig har jag inte känt mig på länge, är helt sänkt. Hostar, nyser, snoret ba rinner konstant, totalt ljuskänslig, huvudet dunkar, svettas, fryser, öronen gör ont, ansiktet känns helt blockat av snor. Hur kan man bli såhär sjuk när man ska ta hand om ett barn?! Jag själv vill vara ett barn just nu och bli omhändertagen och dricka buljongsoppa. T är också sjuk, stackarn, han jobbar ”bara” till klockan 3 idag så han kommer åtminstone hem relativt tidigt.
Nu ligger Amiya och sover igen och jag ligger i soffan med täcke och skypar med min syster,
vi hörs lite senare!
xxx
