Förlossningsberättelse

Jag hade gått över tiden med två dagar och varit ute på lite kalas kvällen innan allt började. Min vän Jessica hade en liten födelsedagsmiddag på Restaurang Ibu i stan och jag hängde kvar till rätt sent på kvällen. Tror jag kom hem 1 nån gång. Skämtade om att jag skulle äta massa stark mat för att sätta fart på förlossningen och det gjorde jag också. Egentligen tror jag inte på nån av de där myterna om hur man kan få igång en förlossning. Ni vet typ äta ananas, dricka bubbel, ha sex osv. Men under veckans gång drack jag champagne, åt massa ananas, gick mycket promenader och i trappor och samma dag som jag gick på Jessicas middag hoppade jag studsmatta med Amiya haha.

Hur som helst så vaknar jag jättetidigt på söndagmorgon av att det var blött i trosorna, shit vad mycket flytningar jag fått tänkte jag, sjukt äckligt, jag vet. Jag ställde mig hastigt då jag kände att jag behövde kissa (vilket inte är ovanligt när man är gravid som ni vet) och då ba forsade vattnet rakt ner på golvet. Roligt ändå. Min förra förlossning började ju också med vattenavgång, eller ja, att slemproppen gick och sen att vattnet även gick senare under dagen.

Nicolina, min bästa vän, som var med vid förra förlossningen hade ju sagt att hon även ville vara med på denna och konstigt nog så sov hon hos mig just denna kväll då hon passat Amiya när jag varit iväg. Sist min förlossning startade så sov hon också hos mig, är det inte lite konstigt? Som att det var menat.

Jag gick i alla fall och väckte henne för att berätta att vattnet gått. Ringde även in till Danderyd och fick knasigt nog prata med en ingift släkting till mig som jobbar där. Hon rådde mig att vila lite till vilket inte hade suttit fel då jag endast sovit 4 timmar men en nyfiken Amiya vaknade självklart till och höll både mig och Nicco vakna. Vi åt en tidig frukost och mitt vatten fortsatte att sippra och ”gå” i omgångar. Vid den här tiden har jag både hunnit facetimea Tyrone som befann sig i London och mina föräldrar som var på landet för att säga att dom skulle ta sig hem ifall vi behövde åka in. Nicco var så gullig och tog hand om Amiya medan jag packade klart min förlossningsväska å la mig i sängen i ett försök till att vila. Men när mamma och pappa kom hem på förmiddagen så skjutsade pappa in mig och Nicco till förlossningen då de ville kolla att allt såg bra ut.

Blev undersökt när vi kom dit men Danderyd var fullt för tillfället och jag hade inga direkt värkar så jag blev hemskickad. Men istället för att åka hem så skjutsade pappa hem oss till Nicolina så jag kunde vila där istället för att åka hem till Amiya. Sagt och gjort, vi köpte med oss thaimat och låg i soffan under dagen å bara slappade. Jag låg med en stor vuxenblöja, två par byxor på mig med handduk mellan tajtsen och mjukisarna på en handduk i soffan för att inte läcka igenom haha, helt galet vad mycket vatten man läcker?! Mina värkar började när vi var på väg hem till Nicco från sjukhuset runt 12 tiden så vi låg och tajmade värkar sen hela dagen.

. Tyrones plan landade strax efter 17.00 och han var hos Nicco nån gång efter 6tiden, vilken tajming alltså! Det kändes som en stor lättnad när han kom till henne och då började även mina värkar göra ondare och ondare.

Här någonstans så tappar jag tidsuppfattningen lite då mina värkar kom ungefär en per 10/15 minut och gjorde superont. Vi ringde in ett par gånger och tredje gången vi ringde så sa dom att vi kunde komma in. Eftersom att jag inte var förstföderska och hade haft en vattenavgång så behövde vi inte vänta tills värkarna kom tätare då öppningsskedet kan gå riktigt fort sa dom.

Vi tog taxi in till Danderyd och det kändes verkligen så spännande men började faktiskt bli lite nervös vid de laget. Hade riktigt ont men var definitivt lugnare den här gången än sist. Vi fick ett rum på en gång och Nicco och Tyrone gjorde det mysigt där inne med lugn, skön musik i Niccos högtalare som hon hade med sig. Så nice! Jag var 4 cm öppen när vi kom in och ganska snart fick jag börja med lustgasen vilket VERKLIGEN var min räddning denna gång.

Det var verkligen den stora skillnaden från den här förlossningen jämfört med min första, just att jag fick in snitsen med lustgasen på en gång vilket verkligen hjälpte vid öppningsskedet. Med Amiya minns jag bara att jag i princip låg å skrek i falsett i flera flera timmar och fick panik på gasen för att den inte hjälpte. Men nu kunde jag spara krafterna lite mer och njöt av att suga i mig den där gasen haha. Men till slut började det ju verkligen göra ont och smärtan tog nästan över helt och hållet. Då sa dom åt mig att jag var tvungen att bestämma fort om jag ville ha epiduralen eller inte. När de frågat tidigare så visste jag liksom inte vad jag ville, eftersom det gått så bra tills dess med bara lustgas. Men nu när dom frågade så ville jag verkligen ha den! Jag minns ju hur skönt det var sist med Amiya när den kickade in å all smärta bara släppte. Helt fantastisk känsla.

Narkosläkaren kom in nästan med en gång och skulle ge mig sprutan men då var värkarna så otroligt täta att jag bara låg å skrek och att ligga stilla med såna värkar för att få en spruta är INTE optimalt. Man måste ligga kutad med ryggen på sidan och alldeles blixtstilla. Och vad händer? Det gör så jäkla ont. Varför gör det de? Jag minns INTE att det gjorde så ont sist jag fick den. Å nu låg jag och skrek när dom stoppade in nålen i ryggen. Då inser dom att nålen träffat ett stort blodkärl i ryggen vilket nästan aldrig händer så dom måste göra om allt igen. Fan jävla Epidural-jävel, då ville jag bara skrika att jag inte längre ville ha den. Både Tyrone och Nicco stod nära för att pussa, krama, klappa och prata med mig så att jag skulle behålla lugnet. Det kändes typ som att den där bedövningen tog 5 timmar. HEMSKT!

Epiduralen började i alla fall kicka in nån gång där på natten och då bytte vi spellista med en gång till mer partymusik. SÅ najs att få njuta av sin förlossning lite grann igen. Värken i mage och rygg släpper ju liksom nästan helt och man känner mest trycket nertill istället. Vi hade jättekul! Vi låg och garvade som fan och alla testade lustgasen om å om igen hahah, hade verkligen inte kunnat ha bättre sällskap under förlossningen.

Dom råder en att inte ligga stilla på rygg när man fått epidruralen och jag kände mig så pass pigg att jag självmant tog fram pilatesbollen och satt å hoppa upp och ner på den i takt till musiken.

Min ingifta släkting, Helene, kom in nånstans i detta skede då hon jobbade natt igen och sa att hon skulle ta hand om min förlossning. Det kändes så härligt, hon är så otroligt gullig och jag kände mig så himla bekväm i hennes sällskap.

Dom undersökte mig vid den tiden också för att se hur öppen jag var å då hade jag faktiskt öppnats 10 cm redan. Så då frågade hon mig om jag kände mig redo att krysta. Nej inte alls tyckte jag. För det känner man ju verkligen i hela kroppen om man är.

Men alltså, inte alls långt efter hon lämnat rummet så blev jag verkligen krystredo å skrek typ på Nicco och Tyrone att trycka på knappen för att få in lite hjälp. Helene kom inrusandes och hon frågade hur jag föredrog att föda (eller så kanske hon hade gjort det innan, minns inte riktigt) men jag sa i alla fall att jag ville sitta på pallen för det var så Amiya kom ut efter mycket om och men.

Så även denna gång fick jag sitta på pallen fast på golvet och inte på sängen som sist. Det vart min ända krystställning faktiskt. Jag satte mig på pallen å lutade mig lite halvt bakåt mot Tyrone och Nicco stod bredvid mig. Dessvärre hann dom inte fylla på min Epiduralbedövning innan det var dags och den hade börjat avta, rättare sagt släppt helt. FYFAN vad jag hade ont vid det här laget. Trots att jag inte krystade så länge den här gången så var det fan mycket värre än när jag krystade ut Amiya i typ över två timmar?!?!

Men att krysta gick rätt bra trots smärtan och jag kände ändå att snart kommer han ut. Men då när Helene precis sagt att hon ser huvudet och att han snart kommer ut så säger hon kort därefter att han har fastnat. Axlarna sitter fast!!! Då fick jag panik! Hon sa att hon skulle ringa på de andra barnmorskorna och att det skulle komma in fler folk i rummet. In kom som sagt fler folk och jag minns bara att Tyrone och några av dom slet upp mig på sängen fort som bara den och det blev så omtumlande alltihop. Jag upplever att alla bara skriker från olika håll att jag måste krysta fast jag inte ens har krystvärk i det ögonblicket och att han MÅSTE ut. Jag ser över min axel att Tyrone typ gråter lite och att Nicco ser rädd ut. Tyrone blev ombedd att hålla isär mina ben med all sin kraft och jag vet inte vart jag får kraft ifrån men jag tryckte och tog i från tårna å skrek så högt att jag var hes i flera dagar efter. Tycker synd om de gravida tjejer som passerade rummet just då. Kan tänka mig att mitt skrik lät som världens dödsskrik. Helene hade båda händerna inne i mig å hjälpte till och drog ut honom. Jag vet det låter helt brutalt men det fick liksom bli så. Annars han kanske inte hade klarat sig.

Så kom han ut, helt blå, verkligen ingen annan färg i ansiktet förutom blå och han andades inte.

Han andas inte?! Vad händer nu, vad kommer hända nu?!

Dom fick snabbt igång andningen men han gav inga ljud ifrån sig, så dom rusade ut från rummet med honom, Tyrone och Nicco följde med henne ut och själv låg jag där helt ovetandes om vad som skulle hända. Det var nog de värsta å längsta minuterna i mitt liv. Att ligga där och inte veta vad som skulle hända.

Dom kom tillbaka in med det lilla livet, med min son, som nu gjorde små ljud ifrån sig och dom la upp honom på mitt bröst. Precis sådär som man vill ha det i slutet av en förlossning. Jag bara grät av ren utmattning och lättnad. Tror vi alla grät! Det blev verkligen läskigt mot slutet, så dramatiskt på nåt sätt med alla som rusade in i rummet för att hjälpa, då förstod jag plötsligt att det kunde va allvarligt.

Jag trodde fan inte att jag skulle klara det där ett tag, men jag gjorde det, jag klarade det, han klarade sig.
Vi klarade det tillsammans ♥

Ingen sugklocka, inget oväntat snitt, är så lättad att det gick ändå. Just för att jag fött tidigare så fick jag inga skador heller, de sa att hade det varit första gången så hade jag förmodligen spruckit rejält eller fått lite mer komplikationer efter födseln. Nu klarade jag mig med ynka två stygn. Tack gode Gud!

Det är konstigt, jag har verkligen ingen som helst tidsuppfattning under den här förlossningen, men klockan var i alla fall 05.50 på morgonen när han kom ut.

Zion

3980 gram & 52 centimeter

ren och skär lycka

Precis fått vårt rum, här ligger jag med värkmätaren å väntar med spänning…