Från Stockholm till London

Vecka 33

I magen är det full rulle nu, som jag kanske berättat redan så har ju lillebror redan vänt sig så det är mycket krafsande små händer nertill och mycket sparkar upptill. Nu känner jag och ser fötter, armbågar och allt vad det kan vara åka fram och tillbaka i magen. Har däremot sjuuukt mycket sammandragningar, det hade jag inte med Amiya förrän typ veckan innan hon föddes. Det konstiga är att jag inte får sammandragningar när jag tränar, men så fort jag är hemma och går runt eller gör någonting, kan vara typ att plocka disk ur diskmaskinen, så får jag en sammandragning. Promenerar jag för fort så får jag sammandragning också. Men är det inte konstigt att när jag tränar så får jag inga sammandragningar alls?

Jag har ändå tränat ganska mycket och igår körde jag med rätt tunga vikter för att vara i princip höggravid, men inga känningar alls. Så fort jag slutat träna och ska promenera hem så börjas det igen. Sjukt irriterande. Har pratat med barnmorskan om det i alla fall och hon säger att så länge dom inte gör ont så är det vanligt. Ja, det må vara vanligt men det är fortfarande ett störande moment i vardagen.

Sen är jag även otroligt obekväm när jag sitter och ligger ner nu. Mer än tidigare såklart, för jag är ju större. Jag tror jag väger cirka 73 kilo nu, vilket är 14-15 kilo mer än min vanliga vikt så det börjar faktiskt kännas tungt nu. Fötterna är lite svullna och benen har blivit större. Så stora att mina lår går ihop vilket dom aldrig gör annars och jag börjar få skavsår haha, alltså vilka problem man har.

Just nu känner jag bara, guuud vad skönt att få slippa vara gravid och att jag känner så är inte direkt en nyhet haha. Förmodligen kommer jag nog aldrig mer vara det heller, jag känner att det räcker gott och väl med två barn plus två bonusbarn. Det känns lagom för mig. Sen ska man aldrig säga aldrig såklart men jag känner mig ändå 99% säker på att det inte blir fler barn efter detta.

Däremot ser jag SÅÅÅÅ mycket fram emot att bli tvåbarnsmamma och bara tanken på att Amiya ska få en liten lillebror och att jag ska få bebisgosa igen gör mig så varm i hjärtat. Jag känner mig inte orolig alls, inte för förlossningen inte heller för hur det ska gå och det känns skönt, att jag känner mig så lugn.

Kan dock känna mig lite blödig när jag tittar på gamla bilder från hela Amiyas liv och till och med nästan lite sorgsen över att hon inte längre kommer att vara mitt enda barn. Hon har ju varit ALLT för mig och i mitt liv de senaste, snart 3 åren, som hon har existerat. Det känns flummigt att det ska komma en till liten varelse som man ska älska lika mycket. Det är klart att jag kommer göra det men Amiya kommer ju alltid vara första barnet och det är ju lite speciellt.

Men lillebror, du är SÅ efterlängtad. 55 more days to go until due date. Inte långt kvar nu <3

xxx

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats